SNART
En fredags morgon, tio grader kallt utomhus och solen skinner. En äldre man sitter i sitt kök och dricker en kopp kaffe, medans han läser dagens lokala tidning. Där står det om anlagda brännder och trafik säkerhet, inget att dessa ämne tycks fånga mannens intresse då han lägger undan tidningen tar och dricker lite av sitt kaffe medans han tittar ut för att se om någon går förbi hans hus eller inte. Efter några minuter har han hunnit dricka upp kaffet, och ingen har ännu passerat hans hus.
Han ställer sig upp går mot kaffebryggan för att hämta sig en ny kopp med kaffe, på vägen stannar han upp ett tag, masserar sina tinningar och ändrar sitt mål från att hämta kaffe till att göra i ordning en treo till sig. Han öppnar sitt medicinskåp där han förvarar all medicin han använder, en hel del skulle man kunna tycka. Mediciner som motverkar diverse sjukdomar, och en annan som motverkar bieffekter för en annan medicin, och ännu en som motverkar den andra bieffekten. Gäller att vara perfekt balanserad.
Tyvärr, ingen treo och inget annat som skulle kunna motverka en vanlig huvudvärk. Bara att ta det lugnt, gå ta lite kaffe, kanske lägga sig på soffan ett tag och vila så försvinner nog huvudvärken. Det var nog vad den äldre mannen tänkte, då han sen såg att en postbil körde upp till hans brevlåda och la i dagens post. Så han satte ner kaffe koppen, tog på sina tofflor och gick för att hämta posten. Vinden blåste kallt, då också solens sken värmde lite grann. "Alltid ska det då vara väl balanserat" muttrarde hans tyst för sig själv. Han tog med sig posten in, satte sig vid sitt köks bord kollade igenom posten. Räkningar, postkodsmiljonären som försöker få honom att gå med igen, och annan reklam.
Han kastade breven lite lätt åtsidan tog sina kopp, drack lite kaffe och såg något i sin ögonvrå. Ett svart kuvär, som han inte hade lagt märke till tidigare när han gick igenom posten. Det stod inget på kuväret, inte hans eller något annat namn, inte någon adress heller. Troligen någon som lagt den i lådan tidigare, tänkte han nog. Av nyfikenhet av vad det skulle kunna vara så öppnade han det, i kuväret log vad som såg ut som ett av rivet A4 papper, och på det stod det med stora handskrivna bokstäver "SNART MYCKET SNART". En blick av förundran syntes nu på en äldre mannen, och han tog en stor klunk av sitt kaffe och sa lite halv muttrades och sludrigt "Någon som måste skämta, någon snorungen som jäklas med mig". Han la tillbaka det avrivna pappret i kuväret igen och la det sakta åtsidan med det andra som kommit med posten.
Han tittade ut genom fönstret igen, kollade efter passerande människor och drack sakta upp sitt kaffe. Han tänkte inte så mycket på det besynnerliga brevet han fått, han tänkte snarare på vad hans barnbarn skulle vilja ha i julklapp, funderade på om han skulle ringa upp dem och fråga dem, trigga dem små liven till att tro att farfar ska ge dem bästa julklappen i år. Men ett sådant beslut tog han inte, utan satt bara där och drack sitt kaffe och spannade på människor som inte gick där. Efter han druckit upp sitt kaffe, gick han ut i sitt vardags rum, la sig i soffan och slöt ögen och föll in i vila och börjde kort efter han blundat sova.
Härnäst? Ja nu vaknade den äldre mannen, och huvudvärken han hade haft var borta. Han kollade på klockan och upptäckte att han sovit från tidigt på morgon, till sen på eftermiddagen. Han satte sig upp, gnuggade ögonen, höll handflattorna för ansikte och andas ut en tung suck. Plötsligt hörde en han två snabba lätta knackningar på dörren, som snabbt följdes upp med två nya. Det mönster hann upprepa sig fyra gånger innan den äldre mannen hade hunnit fram till dörren, när han öppnade dörren mötes han av väldigt ung man. Den unga mannen var klädd i svart luvtröja, blå jeans, svart vita skor som var väldigt slitna och trassiga och han bar tjocka svarta glassögon. Han hade ett likgiltigt och väldigt uttrycklöst ansikte. Den äldre mannen stod stum ett kort tag, tills den unge mannen bröt tystnaden med att säga "Um, hej jag hoppas inte att jag stör eller så". Fortfarande förstumad stod den äldre mannen tyst kvar ett kort tag, vilket skulle kunna vara en evighet för någon som väntar på ett svar, tills han svarade "Um, nej vad äre om?". Nu gav den unge mannen ifrån sig ett leende då hans tänder blottades och sa "Du vet nog allt varför jag är här, kan jag få komma in?". Den äldre mannen blev tyst igen men tillslut gav han ifrån sig ett leende han också och sa "Jovisst, känn dig välkommen".
"Skulle du vilja ha lite kaffe? I så fall sätter jag på lite" frågade den äldre mannen den yngre, till vilket den yngre svarade "Jovisst varför inte" och så satte han sig i soffan i den äldre mannens vardags rum. "Är det okej om jag kollar på TV så länge?", frågade den yngre mannen. Den äldre mannen stannade upp lite i sitt kaffe bryggande, kollade mot köks bordet, tittade på sitt kaffe ICA mellan brygg och svarade "Jah, det gå väl bra, men jag har bara det vanliga kanalerna". Det svarades med "Det gör inget", och ljudet av brus hördes när den yngre satte på TV:n, och sen kom ljudet ifrån kaffebryggan medans den förberde kaffet.
Den äldre mannen gick sen ut och gjorde den yngre mannen sällskap i hans TV tittande, "Vad tittar du på?" frågade den äldre lite frånvarande. "Vem vet mest, ett frågesports program". Den äldre mannen satte sig så långt ifrån den yngre han kunde, och medans dem kollade på programmet skreck den yngre mannen ut svaren på frågorna han kunde tänkas kunna. Ibland hade han fel och ibland rätt, och ibland chansar han fel med menning på frågor som vem som helst borde kunna. Efter ett tag frågde den äldre mannen "Vem är du egentligen och varför är du här?", till som svar fick han "Du kommer snart tros dig veta vem jag är, och jag är här för förnya dig". "Vad menar du med att du ska förnya mig?", frågde den äldre mannen nu. "Livet har sin gång, och det måste ta slut och nu är kaffet klart skulle jag tro", sa den yngre mannen och den äldre reste sig sakta gick in till köket och fann att han hade haft rätt, kaffet var klart. "Brukar du ha socker eller mjölk i kaffet?" ropade han till den yngre i vardags rummet, "Bådera tack" svarade han. Barnsligt tänkte säkert den äldre manne till denna kaffe vana.
När han kom in i vardags rummet igen och hade satt ner kopparna, sa han "Jag tros mig veta vem du är nu", till vilket den yngre svarade "Jag vet, och du tror tyvärr fel, men snart kommer du träffa den du tror jag är". Efter att ha sagt detta, drack den yngre mannen upp sitt kaffe väldigt snabbt och sa "Jag måste gå nu, har du uppskattat mitt sällskap?", "Vet inte, dina nyheter skrämmer mig inte, men dem fyller mig inte med glädje heller, jag vill inte att det ska ta slut" svarade den äldre mannen. "Det är inte slutet, utan början av något nytt och du förtjänar något nytt".
Den yngre mannen reste sig nu upp och sa, "Tack för kaffet men nu måste jag tyvärr gå". Han gick mot dörren, tog på sig sina trassiga skor och öppnade dörren, och solen sken in genom dörren. Den äldre mannen ansikte tycktes fyllas av glädje och hopp, i alla fall såg det ut som det. Innan den yngre mannen hade hunnit ut igenom dörren frågade den äldre honom "Är det så? Är jag verkligen död?". Den yngre mannen vände sig om halvt kollade på mannen och sa "Nej", vände sig åter men hann och säga en sista sak innan dörren ständes och solen sken blev utestängt, "Men snart. Mycket, mycket snart".
