Förrädisk Kyss
Det finns onda ting som förklär sig i kvinnoläppar. Som bränner sig sakta men säkert fast i ditt samvete. Lämnar dig märkt för livet, så att andra kan se.
Ord spökar och påminner, ekar. "Om jag kysser dig nu kommer du bara tro att jag är kär i dig". Orden som sades innan första kyssen var lagd, orden som bröt en heligpakt och tillät två läppar att mötas. För att lämna en förbannelse kallad skuld, orsakad av svek och lust.
Det finns bara två botemedel till förbannelsen, bara två sätt att hålla den brännade känslan lugn, att hålla ens skuld i schack. För att även om kunskapen om rätt och fel finns, blir vanor lätt upprepade, och en kvinnas läppar är som knark. Ett knark som lättar din skuld, och tar bort din brännade värk. Håller det i schack, men inte schack matt.
Inget är för evigt, och kvinnas läppar försvinner och ditt knark är inte inom räckhåll. Så din skuld gäckar dig, och din brännade värk påminner var dag om vad du gjort, vad du inte skulle gjort.
Det andra botemedlet. Lovord om förlåtelse, erkänn skulden vissa trynet för den förådde. Säg vad som gjorts, och hoppas på lovord, om förlåtelse. Då kan din skuld lättas, då kan din eld svalkas. Men aldrig helt botas. Kunskapen om felet finns fortfarande, gäckande och milt brännade.
Kanske det finns ett tredje val, efter det andra. Självförlåtelse och ransakan av det inre. Se dig själv, och säg dig själv att du är värd att förlåtas. Låt trynet förvandlas till ett respektabelt ansikte. Ett ansikte man kan tro på, som man själv kan tro på. Kanske är det ett alternativ.
Men ännu gäckar orden, som spöken från en ond tid. "Om jag kysser dig nu kommer du bara tro jag är kär i dig". Ekar i minnet, lämnar inte, låter inte såren skulden läckas. Låter inte elden släckas, orsakad av en förrädisk kyss.
Ord spökar och påminner, ekar. "Om jag kysser dig nu kommer du bara tro att jag är kär i dig". Orden som sades innan första kyssen var lagd, orden som bröt en heligpakt och tillät två läppar att mötas. För att lämna en förbannelse kallad skuld, orsakad av svek och lust.
Det finns bara två botemedel till förbannelsen, bara två sätt att hålla den brännade känslan lugn, att hålla ens skuld i schack. För att även om kunskapen om rätt och fel finns, blir vanor lätt upprepade, och en kvinnas läppar är som knark. Ett knark som lättar din skuld, och tar bort din brännade värk. Håller det i schack, men inte schack matt.
Inget är för evigt, och kvinnas läppar försvinner och ditt knark är inte inom räckhåll. Så din skuld gäckar dig, och din brännade värk påminner var dag om vad du gjort, vad du inte skulle gjort.
Det andra botemedlet. Lovord om förlåtelse, erkänn skulden vissa trynet för den förådde. Säg vad som gjorts, och hoppas på lovord, om förlåtelse. Då kan din skuld lättas, då kan din eld svalkas. Men aldrig helt botas. Kunskapen om felet finns fortfarande, gäckande och milt brännade.
Kanske det finns ett tredje val, efter det andra. Självförlåtelse och ransakan av det inre. Se dig själv, och säg dig själv att du är värd att förlåtas. Låt trynet förvandlas till ett respektabelt ansikte. Ett ansikte man kan tro på, som man själv kan tro på. Kanske är det ett alternativ.
Men ännu gäckar orden, som spöken från en ond tid. "Om jag kysser dig nu kommer du bara tro jag är kär i dig". Ekar i minnet, lämnar inte, låter inte såren skulden läckas. Låter inte elden släckas, orsakad av en förrädisk kyss.
Ljus
Inget kan färdas lika snabbt som ljuset, det är vetenskapligt bevisat av människor med titeln "FORSKARE".
Men vad händer om man slänger en tänd glödlampa igenom ett mörk rum, utan fönster eller springor? Färdas ljuset snabbar och når vägen innan lampan? Eller färdas dem lika snabbt? Troligen vann ljuset den här tävlingen. Men hur många har ljuset färdas emellan väggarna innan lampan nåt vägen och gått sönder, och vart tog ljuset vägen? Gick det också sönder? Försvann det ut igenom rummet? Eller blev jag kanske blind?
Kor och Mjölk
Mindcraft var på väg till sin närmaste livmedelshandels affär, då han stötte på en fet ko. Han stannade upp till tittade på kon, plockade upp en liten sten och kastade den på kon. Ett relativ löst kast, men ändå gick den lilla sten igenom kons till synbara tjocka hud och blod började pumpas ut där ifrån sten hade trängt in sig.
Mindcraft började skratt åt den synen. Sen efter han skrattat ett tag, tog han upp en till liten sten och kastade på kon. En anning hårdare kast den här gången, och ett större hål med mer blod som pumpades ut uppenbarades sig. Nu vek han sig i skratt, dubbelt, trippelt och fyrfaldigt vek han sig. Med ögona slutna låg han på marken och skrattade.
Mindcraft öppnade sina ögona, och såg att kon stod över honom och blodet från såren droppade ner i hans ansikte. Han smakade på blodet, och sa högt "Mjölk?". Då vändes sig kon lite om och han ställde sig upp och tog fram en låg pall och en metall hink. Sen på började han att mjölka kon. Då han var färdig klunkade han i sig hinken med mjölk han hade fyllt.
Mindcraft tackade kon och gick därifrån, och kände sig belåten. Då vände han sig om en gång för att se en sista skymt av kon, och när han gjorde det så stod kon precis bakom honom. Blödandes från sina sår, orsakde av stenkast. Då yttrade kon ett ljud "koklolöjojmom okok none totanonnona totegognoni, koklolöjojmom okoksosinonnonämom, koklolöjojmom totsosähoh, koklolöjojmom roråfof, koklolöjojmom okok"
Mindcraft tog upp en sten till för att kasta, en stor sten med syfte för att kasta hårt och ta död på kon. Då han hejdade sig, och släppte ner stenen på marken igen. Han torkade av mjölken som var kvar på munnen sen han svept den, och kollade sen på sin ärm. "Rött", sa han och la sig ner på marken och vek sig dubbel, trippel och fyrfaldigt i skratt.
Du som är Joker
Du passar inte oss någon, då du passar in överallt.
Du är oönskad, då du är alltid önskad.
Du är oanpassad, då du anpassar dig överallt.
Du är inte värd ett skit, då du är mer värd allt.
Du som är Joker, är allt och inget.
Du som är Joker, lever för stunden.
Stunden som ingen vill ska inträffa.
Anton Svensson
